En beställare och en entreprenör avtalade om att entreprenören skulle utföra om- och tillbyggnadsarbeten på den av beställaren ägda fastigheten. Tvisten mellan parterna i hovrätten avsåg slutligen om parterna avtalat om fast pris samt om entreprenören var att anse som en totalentreprenör.

Fast pris eller löpande räkning Hovrätten konstaterade inledningsvis att Högsta domstolen fastslagit att det är den part som hävdar att avtal om priset har träffats som har bevisbördan för detta (NJA 2001. 177). Därför är det beställaren som i detta fall hade att styrka att parterna ingått avtal om fast pris. Hovrätten gjorde bedömningen att enbart betalningsplan inte visade att fast pris avtalat. Betalningen följdes sedermera av en beställningsskrivelse där fast pris inte fanns angivet. I beställningsskrivelsen angav i stället ett timpris. Hovrätten fann att beställaren inte kunnat visa att parterna avtalat om fast pris.

Entreprenadform Beställaren var av uppfattningen att entreprenören i egenskap av totalentreprenör haft ett konstruktionsansvar för en källare. Entreprenören å andra sidan ansåg att något avtal om totalentreprenad inte träffats. Hovrätten gjorde följande bedömning. I beställningsskrivelsen stod angivet att entreprenören åtar sig att för beställarens räkning ”utföra totalentreprenad”, men hänvisning hade gjorts till AB 92 och inte ABT 94. Vidare hade beställarens anställda fungerat som projektledare och beställaren hade ansvarat bl.a. för upprättandet av bygghandlingar. Hovrätten fann mot denna bakgrund att det inte var visat att entreprenören åtagit sig konstruktionsansvaret för källaren, däremot ansvarade entreprenören för eventuella fel och skador på grund av fel enligt AB 92.

Hovrätten i Västra Sveriges dom meddelad den 29 juni 2010, mål T 3032-09